Din mun är så nära min, har du bedömt avståndet fel?

Jag skulle möta upp henne utanför wayne's i spöregnet, på vägen dit var jag fylld av längtan. Att träffa en av ens finaste vänner som man inte träffat på nästan 365 dagar skapar en storm av känslor. Vi kom nästan samtidigt och hon var lika vacker som hon var sist. Hennes röda hår hade samma nyans som då och i det ögonblicket visste jag att allt skulle vara precis som förut, när vi sa hejdå.
Vi pratade om allt vi missat i varandras liv och vi delade med oss av sorger och glädjen, den som vi egentligen bara kunde behålla för oss själva men vi förstår varandra så bra att ingenting spelar någon roll. Våra ord smälter samman och tillslut är vi ett.
Jag berättar om honom, han som bor en och en halv cigarett bort från mig. Han som skapar fjärilar innanför revbenen och tar bort det dåliga i mitt liv. Det som jag inte kunnat dela med mig av till någon annan för jag är rädd att han då ska försvinna, att han kanske inte finns på riktigt.
Efter en latte med soyamjölk+kanelbulle bestämmer vi oss att gå på bio, vi köper alldeles för mycket popcorn som jag råkar salta sådär äckligt mycket att man knappt kan äta dem. Men vi åt ändå.
(ville bara dela med mig av något fint för en gångs skull puss)