Din mun är så nära min, har du bedömt avståndet fel?

Body that curls in and dies. And shares that awful daylight.
Warm like a dog round your feet. How I wish you were here with me now.



Hangman looks round as he waits. Cord stretches tight then it breaks.
Someday we will die in your dreams. How I wish we were here with you now.

Har inte riktigt ord för hur vackert det här är. Länk:  http://ryanmcginley.com/photographs/

Jag skulle möta upp henne utanför wayne's i spöregnet, på vägen dit var jag fylld av längtan. Att träffa en av ens finaste vänner som man inte träffat på nästan 365 dagar skapar en storm av känslor. Vi kom nästan samtidigt och hon var lika vacker som hon var sist. Hennes röda hår hade samma nyans som då och i det ögonblicket visste jag att allt skulle vara precis som förut, när vi sa hejdå.
Vi pratade om allt vi missat i varandras liv och vi delade med oss av sorger och glädjen, den som vi egentligen bara kunde behålla för oss själva men vi förstår varandra så bra att ingenting spelar någon roll. Våra ord smälter samman och tillslut är vi ett.
Jag berättar om honom, han som bor en och en halv cigarett bort från mig. Han som skapar fjärilar innanför revbenen och tar bort det dåliga i mitt liv. Det som jag inte kunnat dela med mig av till någon annan för jag är rädd att han då ska försvinna, att han kanske inte finns på riktigt.
Efter en latte med soyamjölk+kanelbulle bestämmer vi oss att gå på bio, vi köper alldeles för mycket popcorn som jag råkar salta sådär äckligt mycket att man knappt kan äta dem. Men vi åt ändå.
(ville bara dela med mig av något fint för en gångs skull puss)

Min hand letade och mitt hjärta skrek efter honom. Att han alltid bara kommer vara någon jag en gång kände från och med nu, skrämde mig. Jag var rädd, ensam och kände mig svag och borttappad. Borttappad i sorgen och saknaden efter honom. Jag skulle inte längre vara en del av oss, utan bara jag. Du hade förlorat dig själv i någon annan. En engångsföreteelse, som kändes som att bränna sig på en varm spisplatta. Fast den dunkande, brännande känslan hade fastnat runt om min själ. I min kropp, i min hals, i varenda atom. Överallt.

Ett vykort, på min födelsedag. Jag läser det två år senare och jag minns den bubblande känslan i hjärtat, din ryggrad i morgon solen. Vykortet var fyllt av ord, men de orden som landade på min hud så vagt, tog sig genom hudcellerna och in i mitt blodomlopp, löd ”Mitt hjärta slår för dig, bara dig. Jag kommer för alltid älska dig.”

Har inte riktigt haft något att säga, inte något att fotografera eller något att visa. Kan inte riktigt förklara vad som pågår inut i mitt huvud eller i min kropp. Men jag lovar er, ni som fortfarande är kvar att jag ska fortsätta, snart. När allt kommer tillbaka, allt som var jag.

Att gråta i Markus famn, samtidigt som man städar bort sommarens sår. Sticka och låta regnet rinna längst mina kider, fast regnet egentligen inte alls är regn. Dricka aldeles för mycket te och röka för två. Spela alfapet i digitalform tills fingrarna gör ont. Klipper, klistrar och målar något som ska föreställa mig själv ur själens perspektiv

Om jag någonsin skulle kunna beskriva alla dessa ord inom mig, som vill sprängas till världens största explosion. Skulle det nog vara i rörelser, rörelser från mig till dig; Dansa fastän hjärtat brister.

-

Min rädsla för att börja om helt och hållet, att bli ensam, skuggar mig så otroligt. Men rädslan blandas ut med någon konstig entusiasm och ett alldeles för hårt slaget hjärta. Tillsammans blandas allt och är ett prefekt recept på glädje i en helt perfekt mängd.

Det var vinter och mitt hjärta frös till is allt för många gånger, och jag skulle vilja berätta allt för er. Allt som hänt mig från november till april, men även om jag har er väldigt varmt om hjärtat väljer jag att inte sälja min själ här. Inte nu i alla fall, kanske någon gång när ni väljer att dela med er av era sorger, hjärtesorger, trasiga hjärtan och allt annat som slår er hårt i bröstkorgen.

 

Jag skulle göra allt för att få vara dig nära igen.

En kyss, ett hejdå. Det känns som ett farväl, fast jag vet att våra hjärtan aldrig skulle tillåta något sådant. För mer än ett år sedan tog du dig in, öppnade mina revben, förbi trådarna och trasslet, du knöt ihop dig och ditt hjärta tillsammans med mitt hjärta. Och ju mer vi drar i knuten, ju hårdare blir den. Vi har inte varsin blodpumpande organliknande svart klump precis bakom bröstkorgen, vi har en, tillsammans.

Jag vet att vi tillsammans plåstrade, och att allt vi är just nu är trasiga. Men bara så du vet, så är du det bästa som hänt mig.

En flicka, lika vacker som en värld full av fred fick mig att vilja börja skriva igen.
(jag kommer, föralltid vara evig tacksam för det här. Kommer stå dig i skuld resten utav mitt liv)

Jag bad en vän klippa av mig håret, och ångesten mellan hårtussarna.
Ångesten blev bara värre. För den kvällen gick mitt hjärta sönder igen, och aldrig, aldrig kommer det bli helt igen. Helvete.

Tvåtusentio tio trettio:

Just sådana sena nätter som i natt önskar jag att du var här, att du höll om mig, kysste min panna, drog dina fingrar igenom mitt hår och längst min ryggrad. Denna natten önskar jag att jag fick klämma din hand tills alla dina ben gick sönder; Med ett bankande hjärta och en skrikande själ gick jag rakt emot en vägg. Ingenting kommer någonsin bli som förr.