två utkast/december/april
Min hand letade och mitt hjärta skrek efter honom. Att han alltid bara kommer vara någon jag en gång kände från och med nu, skrämde mig. Jag var rädd, ensam och kände mig svag och borttappad. Borttappad i sorgen och saknaden efter honom. Jag skulle inte längre vara en del av oss, utan bara jag. Du hade förlorat dig själv i någon annan. En engångsföreteelse, som kändes som att bränna sig på en varm spisplatta. Fast den dunkande, brännande känslan hade fastnat runt om min själ. I min kropp, i min hals, i varenda atom. Överallt.
Ett vykort, på min födelsedag. Jag läser det två år senare och jag minns den bubblande känslan i hjärtat, din ryggrad i morgon solen. Vykortet var fyllt av ord, men de orden som landade på min hud så vagt, tog sig genom hudcellerna och in i mitt blodomlopp, löd ”Mitt hjärta slår för dig, bara dig. Jag kommer för alltid älska dig.”
